Kategoriarkiv: Demokrati och respekt

Oklart om fler ”stopplistor”

Idag på Kommunfullmäktiges sammanträde ställde jag en enkel fråga till Kommunstyrelsens ordförande (fp) Staffan Werme om huruvida det finns fler ”stopplistor”, även på andra programområden i Örebro kommun. Så här skrev jag: ”Finns det fler hemliga ”stopplistor” av denna typ på andra programområden?”. (Läs frågan här.)

Staffan Werme svarade å ena sidan att det är ett ”generellt arbetssätt” att upprätta olika typer av arbetsmaterial som sätter ”start och stopp” för olika projekt. När jag fullföljde frågan och pekade på problemet att dessa listor, som har en styrande effekt på kommunens verksamhet, inte är kända för allmänheten tolkade jag Werme som att han blev mer precis: då finns det inga fler listor. Med andra ord: det verkar finnas fler ”stopplistor” men 1/delas inte ut till tjänstemännen eller 2/de är inte hemliga. Jag tror att det var ett bra svar eftersom det rimligen borde innebära att högerkoalitionen i fortsättningen kommer att vara mer öppna när de avbryter projekt som pågått under en längre tid. Eller?

För första gången: läsvärd Ahlmark

Trodde aldrig jag skulle behöva skriva det, men dagens krönika i DN av Per Ahlmark är ett måste att läsa. En mer svidande uppgörelse med Reinfeldts och Bildts krypande i utrikespolitiken har jag inte läst sedan Bildt var statsminister… Läs den här! Vad sägs om denna recension av Reinfeldts tal på Förintelsens minnesdag: ”Men aldrig har jag läst ett så intetsägande, meningslöst och okänsligt anförande som Reinfeldts inför Stockholms fullsatta synagoga den 27 januari i år. Ur hans patetiska snömos, utan fakta eller bärande reflexioner, skriker bara en insikt: jag vet ingenting om det här ämnet, nu ska jag bara formulera några plattheter – och jag har ingenting att säga er utom att jag är landets statsminister. Om alliansens regeringschef hade för avsikt att demonstrera att han i frågor om folkmord på alla sätt skiljer sig från Göran Persson var han alltså ytterst övertygande.”

(Jo, jag tycker fortfarande att Ahlmark är en anti-liberal, muslimhatande, ärkekonservativ krigshetsare utan särskilt många sympatiska drag.)

Intressant definition på öppenhet

 I NA idag hoppar folkpartisten Lars-Eric Gustafson på Jonas Karlsson (s) (artikeln ligger inte på webben). Gustafson är arg för att Jonas kallar stopplistan för ”stopplista” och för att han kritiserat högerkollisionens slutenhet, kartellen ska ju leda kommunen ”öppet och tydligt”. Vad det där betyder har jag – och många med mig – undrat en del över, men nu förstår vi. Gustafson levererar nämligen en av de mest intressanta definitioner på ”öppenhet” som jag någonsin läst: ”Den öppenhet som koalitionen förespråkar handlar om hur vi internt bollar frågor mellan samtliga fem partier innan vi gör ett gemensamt ställningstagande. Vi kör med öppna kort, inga dolda agendor.”

I min värld handlar öppenhet om att alla kan ta del av exempelvis beslut eller handlingar som upprättats i kommunen. Men så icke i högerkoalitionens Örebro. Där är öppenhet att företrädare för fem partier träffas. Vad säger örebroarna om det? Och vad säger juristerna? Var det verkligen så lagstiftarna tänkte när Sverige gick före inom offentlighetsprincipens område? Så här skriver för övrigt CODEX om begreppet ”allmän handling” (jag vet att det finns bättre juridiksidor, men jag hittade ingen just nu).

Högerkoalitionen kommer undan svåra frågor

Högerkoalitionen i Örebro har inte haft några lysande dagar i media. Och det får de vänja sig vid: det är trots allt de som har makten nu, och medias uppgift är att granska makten. Först var det kommunstyrelsens ordförande, Staffan Werme (fp), som gjorde ett rejält övertramp i kommunfullmäktige i onsdags (som Ullis skrev klokt om här). Och på lördagen konstaterade NA att kostnaderna för den nya majoritetens höjningar av löner och resurser till politiken uppgår till 3,75 miljoner kronor. Rubriken i tidningen var ”Allt dyrare maktskifte”. (Jag har skrivit mer om arvodena här och NA skrev här om koalitionens förslag i höstas.)

Trots att utgångspunkten i lördagens artikel knappast kan göra den nya majoriteten särskilt nöjd så kan de vara otroligt tacksamma för att deras svar inte ifrågasätts. Kommunstyrelsens ordförande Staffan Werme (fp) förklarade de ökade kostnaderna så här:
1. ”Egentligen handlar det inte om några nya kostnader då de politiska sekreterarnas nämndarvoden egentligen ligger hos driftsnämnderna.”
2. ”Idag bereder de politiska sekreterarna motionerna, vilket innebär att tjänstemännen kan ägna sig åt andra saker.” Enligt Werme innebär därför nyordningen en besparing.
3. ”Kommunalrådsarvodena har nu knutits till riksdagsmännens så i fortsättningen kan ingen komma och beskylla oss för att höja våra egna löner.”    

Låt oss granska de där påståendena. 
1. Även om det var så att alla politiska sekreterare hade ledande uppdrag i kommunens driftsnämnder så skulle det inte förklara de ökade kostnaderna. Nu har inte alla politiska sekreterare ledande uppdrag i kommunens nämnder men kommunstyrelsens ordförande påstår alltså att ökningen är en miljon kronor mindre på grund av detta. Låt oss testa siffran. En miljon delat på 12 månader är knappt 84 000 kronor i månaden. Dela det med de nio politiska sekreterare som faktiskt har ordförandeuppdrag i någon driftsnämnd (ordförande eller förste vice ordförande: 6 för majoriteten och 3 för oppositionen, däribland undertecknad), och du får ca 9 300 kronor per person och månad. Och så höga arvoden har vi inte för våra uppdrag i nämnderna.

2. Även om det kan låta praktiskt att de politiska sekreterarna svarar på motioner så är det inte lagligt. Detta vet högerkoalitionen. Så här säger Kommunallagen om det som kallas ”beredningstvånget” (Rubriken: Nämndernas uppgifter): ”14 § Nämnderna bereder fullmäktiges ärenden och ansvarar för att fullmäktiges beslut verkställs”. Alla ärenden som tas upp i Kommunfullmäktige måste vara beredda, och enligt Kommunallagen så är det nämnderna som gör detta – inte politiska sekreterare. Så antingen planerar högerkoalitionen att bryta medvetet mot lagen eller så tänker de sig att nämnderna (och deras tjänstemän) också ska behandla motionerna. Och då sker ju ingen besparing.

3. Höjningen av lönerna (och kopplingen till riksdagsmännens löner), innebär ingenting nytt (förutom högre löner): lönerna har även tidigare varit automatiskt kopplade (fast då till chefslönerna i kommunen, vilket inneburit en lägre nivå).

När den nya högerkoalitionen drev igenom förslaget till höjda arvoden fick de frågan om vad detta skulle kosta. Då var svaret 1-1,5 miljoner (även om underlaget för beräkningen hade kommit bort). Nu resulterade beslutet alltså i en ökning på 2,3 eller 3,75 miljoner kronor (beroende på om man litar på Staffan Wermes beräkningar). Innebär det att utredningen från början var felaktig eller har något hänt på vägen? Finns möjlighet att granska det ursprungliga underlaget?

Det spelar roll vad vi gör – därför bör vi göra rätt saker

Hur kommer det sig att vi utgår från beprövad forskning när nyblivna föräldrar får råd om amning och matning för att sedan, när barnen blir större, alltför ofta utgå från fritt tyckande? Och varför måste vi alltid utgå från problemen när vi pratar om fritidsverksamhet och verksamhet för ungdomar?
Det var min ingång när jag inledde heldagsseminariet på torsdagen där professor Mats Trondman (ungdomsforskare vid institutionen för idrotts- och fritidsverksamhet på Malmö högskola) och Per Nilsson (generaldirektör för Ungdomsstyrelsen) medverkade. Jag antecknade i datorn under Mats Trondmans föreläsning och här kan du hitta anteckningarna (en ursäkt till dem som stördes av mitt tangentbordsknattrande).
Jag tycker att det är ett problem att vi inte i tillräckligt hög grad utvärderar, följer upp och utgår från forskning och evidens när vi gör samhällsinsatser, exempelvis när vi pratar om hur vi ska minska sociala problem, utanförskap, brottslighet och missbruk. Istället är det alltför ofta slentrian och enkla påståenden om av typen ”det förstår väl alla att ungarna blir kriminella när kommunen skär ner på allt”.
Alla föräldrar vill sina barn väl och varje förälder utgår från att deras kärlek och uppfostran kommer att resultera i en självständig och mogen individ, vuxen att göra egna kloka val. Ingen förälder skulle acceptera påståendet: ”det spelar ingen roll vad du gör”. Ingen förälder utgår heller från att det man gör handlar om att ”se till att hon inte blir kriminell och knarkar”. När vi diskuterar framtiden för vår dotter handlar det snarare om hur många år hon ska spela i KIF Örebro innan hon blir proffs i FC Barcelona… (nåja, det är väl mest jag som funderar över det…). Och om vi för vår dotter sätter upp den typen av positiva målbilder – varför ska vi tro att annat gäller för andras ungar? Och varför ska samhällets insatser handla om att ”förebygga” droger och kriminalitet? Det handlar väl rimligen om att alla barn ska bli starka nog att fatta rationella beslut – vilket självklart innebär att deras motståndskraft mot exempelvis kriminalitet och droger stärks. Alltså bör samhällets insatser i första hand inriktas på att stärka och skapa skyddande faktorer, inte på ”förebyggande” insatser.
Jag tror inte att man alltid kan utgå från forskning och evidens. Men man bör i alla fall undersöka om insatser har effekt. Om man inte följer upp och utvärderar är chansen liten att man gör rätt nästa gång. Det kanske är övertydligt men modellerna för anti-drogarbete i skolorna kan tjäna som exempel. När jag var ung fick Österledsskolan i Karlskoga (där jag gick på högstadiet) besök av en före detta knarkare som berättade om sitt liv. Och det var en hemsk berättelse, det minns jag (även om jag bara minns en enda detalj: att han hade blivit släpad bakom en bil). Och det besöket gjorde ju nytta för mig. Jag blev ju inte knarkare… Men jag var nog andra sidan inte i riskzonen: Jag hade aldrig rökt och aldrig druckit alkohol och jag levde ett stabilt liv. Men är det, ärligt talat, någon som tror att det ens hjälpte för att skydda de som möjligen var i riskzonen? Så vitt jag förstått så är de flesta numera överens om att denna typ av insatser snarare har en negativ effekt: de skapar snarare identifikation hos de som verkligen är i riskzonen. Ungefär på samma sätt som när man åker runt i årskurs 5 och visar upp stiletter och kaststjärnor…
Därför tycker jag vi borde satsa mer på generella insatser som når alla ungdomar och som inte pekar ut någon särskild som ”problembarn”. För samtidigt som någon pekas ut som ett problem ökar risken att han eller hon bestämmer sig för att leva upp till bilden. Och därför tror jag alltid att det är bättre att satsa mer på föreningsliv, fritidsgårdar och folkbildning än på fler fältassistenter och fler poliser (fast fältare och poliser behövs också – men de kommer inte nämnvärt minska problemen på sikt, de löser bara problem som redan uppstått).
Nåväl. Några frågor som seminariedagen väckte:
– Ett aktivt fritidsliv bidrar till ett bättre samhälle, men som Trondman påpekade kan vi knappast tro att detta lockar fler till fritidsaktiviteter. Alltså är frågan hur vi på bästa sätt ökar utbudet av fritidsaktiviteter så att alla hittar sitt. Och hur gör vi för att skapa acceptans för att även de ”små grupperna” ska få ha sina intressen? (En del som inte var intresserade av motorsport ”rasade” mot idén mot ett Ronnie Peterson-museum, och en del motorintresserade kan inte begripa varför konsthallen får pengar).
– Hur motiverar vi mer resurser till fritidsverksamhet utan att koppla det till sociala problem, brott och knark? Räcker motiveringen ”för att vi vill skapa ett bättre samhälle med starkare individer” som argument när frågan är om pengarna ska gå till äldrevården, skolan eller fritidsgårdarna?
Tacksam för synpunkter.

Är alla ungdomar potentiella knivdråpare?

Det är inte konstigt att så många reagerar så kraftigt på måndagskvällens knivskärning av en busschaufför. Klart att vi alla bör reagera tydligt med avsky mot alla liknande attacker. Och kanske borde vi ta ett steg till: kanske borde vi fundera på hur vi som reagerar kan bli något mer än en ”tyst massa”: hur vi kan lova varandra att ingripa tillsammans. För när vi ingriper tillsammans är det svårt för våldet att ta makten.
Men. Inte ens en sådan överenskommelse skulle ha förhindrat måndagskvällens dåd. Ett knivhugg är snabbt utdelat och den som håller i kniven har rimligen allvarliga problem från början. Det är därför på ett sätt skönt att så många pekar på sociala faktorer bakom dådet: inget blir bättre för att vi ”jagar galningarna” och utrustar fler med batonger. Men samtidigt finns det en risk att denna debatt utmålar alla ungdomar som potentiella knivdråpare (om man hugger någon i magen borde man rimligen kunna gissa att det kan leda till döden).
Nej: Anledningen till knivdådet i måndags är inte för stora dagisavdelningar. Inte heller för få fritidsgårdar. Varför knivdådet utfördes vet vi kanske när förövaren väl är gripen och dömd men det är väl ingen vågad gissning att mannen (så mycket tycks vara klart) inte lever ett vanligt ”Svensson-liv” med stabil familj, ordnat jobb och tilltro till samhället. Så knivdådet i måndags beror säkert på en mängd saker: några handlar nog om en förvirrad individ men andra handlar om det samhälle vi alla är med och formar.
Och då är det intressant att läsa NA idag. På ledarplats kritiserar NA kristdemokraterna för det effektsökeri de ägnar sig åt när de försöker ta politiska poäng och påstår att kvivdådet hänger ihop med nolltaxan… Bra rutet, NA – den typen av politiska utspel löser ingenting.
Men ännu mer intressant är den ungdomsenkät som NA gjort. Idag fokuserar den på tjejerna, vilket är bra: unga tjejer lever under ett extremt och otäckt tryck idag. Men för att hitta bakgrunden till misshandel och våld bör man titta på killarna. Unga killar fostras (fortfarande) alltför mycket i sjuka macho-ideal. Där har vi mycket att göra (läs Stephan Mendel-Enks skakande uppgörelse med manlighetsidealen: ”Med uppenbar känsla för stil”).
Och när det gäller dagis och fritidsgårdar: vi lägger cirka 25 miljoner kronor per år på fritidsgårdarna och har kanske världens mest utbyggda förskola (med mest personal). Kanske skulle ytterligare några miljoner på dessa verksamheter förhindra våld och elände, men jag tror inte att det är så enkelt. Vi behöver satsa mer på unga, men inte för att förhindra att de blir brottslingar. Vi ska satsa mer på unga för att de ska bli vuxna som tar ansvar och står upp för sunda värderingar: och till exempel ingriper när någon lever rövare på bussen.

Lätt gå vilse i kommunala labyrinter

Igår, söndag, skrev NA om att hemtjänstpersonalen i Örebro ska få fotolegitimation. Frågan har varit aktuell under många år men bland annat i väntan på en lösning där korten kunde kopplas till tidsregistrering har frågan hamnat i ”långbänk”. Tanken har varit att man ska kunna använda korten till att följa upp vilka insatser som ges, bland annat så att de som använder hemtjänsten får rätt hjälp. Nu ska dock legitimationen införas och NA skriver om Gudrun Andershed som i många år jobbar för att införa detta. Sakfrågan ska jag inte ägna mer utrymme åt, men det som gjorde mig så ledsen var några få meningar i artikeln: ”Men den jag talade med ville inte hjälpa till” (Gudruns beskrivning av ett samtal till kommunen) och ”Två politiker sade nej, de ville inte ens titta på id-kortet” (Gudrun hade gjort ett provkort för att visa hur det kunde se ut). Jag vet inte vad som hänt, vilka politiker eller tjänstemän hon sökt eller vad skälen kan vara till detta. Men det är egentligen underordnat. Det viktiga är att hon inte upplevde att hon blev bemött med respekt (nu framkommer det i artikeln att hon inte varit i kontakt med kommunalrådet Carina Dahl och jag är rätt säker på att frågan fått en annan vändning i så fall).
Och när jag läste det kom jag att tänka på ett samtal jag fick efter att jag skrivit en insändare om respekt och ryktesspridning. Efter det långa telefonsamtalet ”skrev jag av mig” men la inte ut texten här. Nu gör jag det:
”Hade just ett 30-40 minuter långt samtal med en örebroare som läst mitt inlägg om hån och ryktesspridning i NA idag och därmed kopplade denna till sin egen situation. Hon har i mååånga år haft en konflikt med diverse rektorer och skoltjänstemän och har pratat med alla möjliga. Jag vet ju inte om hon har rätt i sin kritik men egentligen spelar det ingen roll: vad hon pekar på är dessvärre sant: om den enskilde behandlas felaktigt är det inte lätt att få rätt. Som jag ser det saknar vi dels verktyg i det tidiga skedet av konflikter (innan allt låst sig och gått åt h-e) och dels saknas i många fall möjligheten för den enskilde att få en överprövning av det de upplever är ett övergrepp.
Jag har sedan en tid funderat över om vi inte skulle behöva någon slags kommunal ”medborgarombudsman”: en politiskt ansvarig för att ta medborgarnas parti mot förvaltningar och andra… Detta innebär inte att respektive driftsnämndsordförande eller kommunalråd ska övertrumfas men jag tycker det vore rätt häftigt om vi kunde lova örebroarna att om de har problem som:
– tjänstemännen inte vill lösa, eller
– hamnar mellan stolarna, eller
– inte är någon särskilds ansvar o s v
så ska det finnas en ingång dit man kan vända sig och som har ett ansvar för att sammanföra tvistande och att se till så att problemen blir lösta. I just denna kvinnas fall kändes det som att någon borde beordrat ansvariga tjänstemän till ett möte, inlett och försökt medla och sedan lämna de båda parterna och sagt ”ni lämnar inte det här rummet förrän ni är överens om hur ni ska gå vidare”. Typ.
Dessutom behövs det (uppenbarligen) någon som kan överbrygga stuprör och revirgränser mellan nämnder och liknande. Jag tycker egentligen att problemen som gjort att vi skapat ett särskilt näringslivskontor borde leda till denna lite mer långtgående slutsats: vi behöver en enkel ingång för alla örebroare vare sig de är företagare eller enskilda.
Om inte annat skulle det bespara oss som ger oss in i debatten den här typen av samtal som är så frustrerande eftersom man måste sluta med att säga att ”jag vet inte vad som hänt men jag hör att det inte fungerat, jag beklagar att du farit illa, jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna hjälpa dig med detta”. Det vore bättre att kunna avsluta med att boka en tid…
Jag tror att idén med någon slags ”medborgarombudsman” (titeln får man nog slipa på…) skulle kunna bidra till en känsla av att man kan påverka. En tydlig ingång är möjlig att hålla reda på – drygt 500 fritidspolitiker och tusentals anställda i kommunen är svårt att hitta rätt i.”

Och visst finns det problem och frågetecken:
1) Ger vi falska förhoppningar – tror alla att de ska få det som de vill bara de tar kontakt med ”medborgarombudsmannen”?
2) Kommer vissa medborgare på detta sätt få det bättre på någon annans bekostnad? (fast så är det redan idag)
3) Finns det inte en risk att ”medborgarombudsmannen” blir som en slags internutredare som ingen gillar i organisationen…?

Men samtidigt: Sifos samhällsbarometer visade för några år sedan att nära åtta av tio inte anser att det är lätt att komma
i kontakt med politiker och föra fram sina åsikter. Kanske är siffrorna inte längre aktuella. Men troligen är de det. Och något måste vi göra för att inte fler ska ”gå vilse” i kommunala labyrinter: vi har inte råd att låta medborgares förslag gå till spillo utan att prövas. Och dessutom: vi har verkligen inte råd att skapa bittra och uppgivna ”motborgare” som försökt men inte lyckats. Som velat men inte fått. Lite inspiration har jag också fått från ett intressant (och framgångsrikt) försök i Värmdö: de har inrättat två kommunala medlare som ska försöka lösa konflikter mellan exempelvis grannar som tvistar om småsaker i miljö- och byggfrågor. Dessa ska stävja ”kostsamma okynnesmål”.

Så vad gör vi?

Uttryck för en mentalitet hos folkpartiet?

En s-anställd skickade i vintras e-post till media om rykten om att Fredrik Reinfeldt skulle ha skattefuskat (och andra påståenden).
– Det mest oerhörda är att det är ett uttryck för en mentalitet hos socialdemokraterna, menade Lars Leijonborg (fp) då.
Men Marita Ulvskog visste bättre:
– Det här ryktet om Reinfeldt fanns redan tidigare. Jag menar att ett parti inte dras in i något för att en anställd sagt eller gjort någonting.

Nej. Marita Ulvskog sa inte så: om man ersätter ”Reinfeldt” med Danielsson och ”anställd” med ”ungdom” är det vad Lars Leijonborg sa och kommentaren handlar om förtalet av Lars Danielsson. Vad Marita Ulvskog sa om förtalet mot Reinfeldt var:
– Det står i strid med våra etiska regler om hur man får använda våra datorer. Vi beklagar djupt det som inträffat. (till DN)
Den ena folkpartistiska förtalsspridaren är landstingspolitiker i Stockholm och anställd som politisk sekreterare för folkpartiet i Värmdö kommun. Den andra är riksdagskandidat och andre vice ordförande för Liberala ungdomsförbundet i Västsverige.
Jag tror inte att deras övertramp är ”ett uttryck för en mentalitet” hos folkpartiet. Men jag tycker att det är på sin plats att Leijonborg agerar och ber om ursäkt.

En särskild sorts fp-moral

Tidigare i år rapporterades om den s-anställde som skickat anonyma mail för att få media att skriva om påstådda skandaler om Fredrik Reinfeldt. Med all rätt var många mycket upprörda över detta (jag skrev själv här). Några kunde dock inte hålla sig utan var tvungna att göra det hela till en fråga om Göran Perssons och Marita Ulvskogs ledarskap: enligt Lars Leijonborg var det en kriminell attack som arrangerats av partiledningen.
Nu visar det sig att ett antal folkpartister (bland annat en anställd i fp i Stockholm, med uppdrag i landstinget) spridit rykten om att Lars Danielsson skulle varit otrogen. Man kan ju då vänta sig att Leijonborg ska ta dessa i örat. Att han ska kritisera beteendet. Att han ska ta avstånd. Men icke. Han vägrar kommentera frågan och skickar fram en pressekreterare som säger ”vad enskilda personer framför på sina privata bloggar har vi ingen anledning att kommentera”. Det är så pinsamt att man knappt vet vad man ska säga.

Jan Myrdal ber inte om ursäkt

Tog med mig Aftonbladet för att läsa på en snabblunch i Kungshallarna. Det var ett misstag (fast Tandori-kyckligen var god). Jag fastnade nämligen i Jan Myrdals långa (och stundtals nästintill oläsliga) försvar för sig själv, Pol Pot och folkmordet i Kambodja. Och det var ingen trevlig läsning. Uppskattningsvis 1-2 miljoner beräknas ha dött i Kambodja (på grund av avrättningar, svält, tvångsarbete och mycket annat elände) under Röda Khmerernas välde (läs mer på Wikipedia). I korthet kan man sammanfatta Myrdals artikel, som fått rubriken ”Jag såg inget massmord” i tre punkter:
– Pol Pots regim var egentligen bra – de ville väl (konsekvent benämner Myrdal perioden som ”Demokratiska Kampuchea”)
– de som verkligen mördades (Myrdal: ”Många blev säkerligen ihjälslagna, möjligtvis ihjälplågade”) var inte Pol Pots – eller övriga ledares – fel: det var en logisk följd av ”bondekrigens blodighet”. Myrdal antyder till och med att det kanske var vietnameserna som mördade många av dem…
– störst skurkar var USA och Vietnam (och västvärlden). Enligt Myrdal var det USA som mördades flest.

Jan Myrdal ber inte om ursäkt. Han beklagar inte de som drabbades. Han ser inga kopplingar mellan Röda Khmerernas perversa idé om att tvinga ut människor i hårt slavarbete och de 1-2 miljoner döda som blev resultatet (fast han medger ju inte annan än att några ”säkerligen blev ihjälslagna”). Enligt Myrdal är Röda Khmerernas välde i Kambodja att jämföra med Pariskommunen (jodå!) eller Zapatas uppror i Mexico 1919…
Jan Myrdals åsikter är vidriga och om man bytt ut Kambodja 1975-1979 mot Tyskland 1939-1945 hade ingen velat ta i artikeln med tång. Då hade han inte varit så respekterad som han är i stora kretsar. Det är ju bra att Jan Myrdal får förklara sin syn på Kambodja (även om den bara blir grumligare för var gång) men att han fortfarande betraktas som en ”stor” kulturpersonlighet gör att jag mår illa.